BYHISTORIA

Branäs
Södra Branäs
Norra Branäs

Hur jag minns Branäsgården när jag växte upp

 

BRANÄS
Var själva namnet Branäs kommer ifrån har det spekulerats en del i. Det lokala korta uttalet av a-ljudet för tankarna mer mot substantivet brand än mot adjektivet bra. Hembygdsforskaren Lars Bäckvall gör gällande, att namnet kommer av eldbränder från pilgrimsvandringarnas tid. Dessa pilgrimer, eller munkar som de kallades, skulle ha haft ett rastställe på Branäsudden, där de hade en eldstad.

I Rosells bok "Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv" återfinns teorin, att man genom att göra upp eld kommunicerade med den andra älvsidan t ex vid behov av båt.
En sägen berättar, att det under Digerdödens dagar bara blev två personer kvar i norra Värmland, en i Höljes och en i Gräs, Sunnemo. Då de färdades mellan varandra var Branäs ett lämpligt ställe att rasta på, och där gjordes då upp eld.
I äldre skrifter kan man även hitta stavningen Brandeness eller Bryndeness.

(Torleif Styffe: Det gamla Branäs)

Upp


SÖDRA BRANÄS

När det 1987 - efter många turer - bestämdes att Branäsprojektet skulle komma att förverkligas, bodde bara elva personer i Södra Branäs. Byn höll på att dö ut helt, som så många andra offer för flykten från landsbygden.

Avfolkningens hastighet kan belysas med en jämförelse - för något mer än femtio år sedan fanns det fler arbetshästar i byn än det fanns människor 1987. Denna jämförelse har gjorts av en av de elva, som blev kvar i byn - Eric Andersson på Lenaheden, som har följt byn från dess blomstringstid till dess nedvissnande, men som också har fått uppleva det unika att få bevittna en ny uppblomstring.

Så pass stora förändringar har det redan blivit på ett par år, att den som varit borta från byn en tid knappast skulle känna igen sig. I sådana tider är det viktigt, att det finns människor, som tänker på att ge kommande släkten en möjlighet att få veta, hur livet levdes på förfädernas tid. En sådan person är just Eric Andersson, som med stort intresse både skrivit ner och skrivit av sådant som rör hans hemby.

- Det är viktigt att påpeka, att Branäs är delat i två hemman, det norra och det södra, förklarar han. Denna tillbakablick berör Södra Branäs hemman, där Branäsanläggningens hjärta är beläget, i grova drag södra halvan av det näs, som utgör Branäs.

Erik Andersson studerar Laga skiftekartan

Eric vecklar ut en stor karta över Sör-Branäs, som är det lokala namnet på byn. På kartrullen, som är en av fyra, finns ägoförhållandena vid tiden för Laga skifte inritade, dvs vid mitten av 1800-talet. Han visar, hur skogsskiftena i den s k hemskogen gick från byn upp till toppen av Branäsberget, där de hejdades av en tvärlinje. De större skogsskiftena har legat och ligger söder om själva byn, och på de övriga kartrullarna kan man följa dem ända från Klarälvens strand, tills de långt västerut löper in i Dalbys grannförsamling Södra Finnskoga.

Att skiftena inte gör halt vid sockengränsen kan förklaras av, att sockengränsen är en relativt ny företeelse, medan skiftesgränserna var upprättade långt innan Dalby och Södra Finnskoga blev två skilda församlingar. I dag är dock de flesta bitarna väster om sockengränsen sålda.
Förutom dessa ägor hade Södra Branäs ett litet område inklämt mellan Vingängs och Tutstads ägor långt borta vid Bredsjön och även ett litet område söderut på Stärnäs äng.

- Och här på ängarna söder om byn hade Sör-Branäs slåtter. Eric låter fingret löpa på kartan längs Klarälven. Lustigt nog kallas dessa slåtterängar för Östänga, trots att de ligger söder om byn och väster om Klarälven.

I en skattelängd från 1540-1550 omnämns helbonden Halvol i Södra Brandeness, och enligt en längd från 1564 har Södra Branäs blivit uppskattat till helt hemman.

1566 betalade Lars fyra skäppor korn.

1567-1569, under Nordiska sjuårskriget, brändes byn och blev befriad från räntor.

1610 fanns följande i byn mantalsskrivna personer: Bryngel med hustru och piga, Jacob med hustru och Jöns med hustru och piga.

1640 skattade följande personer från de tre äldsta gårdarna i Södra Branäs: Engelbrekt Bryngelsson, Nordstugan, Markus Jakobsson, Domarheden och Olof Jönsson, Systugan.

Om man får tro en notering från 1642-1643, underhöll hemmanet åtta soldater, vilket onekligen låter mycket, även om man skulle räkna in Norra Branäs.

Tiden gick, befolkningstalet steg, och enligt husförhörslängden från 1880 bodde närmare 120 personer i Södra Branäs vid den tiden.

Som Eric Andersson minns det från sin barndom, fanns det drygt 100 personer i byn runt 1930, och i 1941 års mantalslängd var det 85 personer noterade. De jordägande böndernas gårdar var mellan 15 och 20. Detta kan jämföras med 1987, då bara fem hus var bebodda året om. Dessa fem var Norra Domarheden, Södra och Norra Lenaheden, Systugan och Nordstugan.

Andra fina gårdar har blivit stående öde eller blivit fritidsbostäder. Några har rivits, och andra har rustats upp, sedan Branäs fritidsanläggning började byggas. Ett 20-årigt byggförbud, som satt tydliga spår i byn, upphävdes, och det började byggas som aldrig förr. Turismen skulle bli räddningen inte bara för Södra Branäs utan för hela norra Värmland.

Byn har trots allt en viss turistisk tradition: redan i 1917 års resehandbok från Svenska Turistföreningen gjordes reklam för utsikten från Branäsbergets topp, och förare från Södra Branäs utlovades.

Många har hittat vägen till Branäs Konsthantverk på senare år, byns enda rörelse under flera år, och man får heller inte glömma, att det är från just Södra Branäs, som de vittbekanta timmerflottarna lastade med turister har utgått.

Hela Södra Branäs befolkning sommaren 1987 vid den planerade slalombackens nerfart.
Fr v Agne, Hugo och Tage Törnqvist, Norra Domarheden, Maj och Eric Andersson, Södra Lenaheden, John Denis Johnsson, Norra Lenaheden, Bengt-Göran och Birgitta Griffer med barnen Lina och Elin, Systugan, samt Torsten Persson, Nordstugan.

(Torleif Styffe: Det gamla Branäs)

Upp


NORRA BRANÄS

Norra Branäs runt 1930.
Närmast älven syns fr v Björsgården, Tapperstugan, Pellgården, Norra och Södra Framgården och alldeles vid älvkanten en smedja och en såg. Närmast i bild syns Västgårdens uthus och Åsen. På östra sidan av älven ligger Branäs ordenshus.

Norra Branäs hemman utgörs av norra halvan av det näs, som kallas Branäs samt dithörande skogar, som går upp över berget och vidare västerut och även mark på några andra ställen.

År 1503 var "Nord-Bryndenes" upptaget till tre öre i skattelängderna.

1540-1550 stod Peder som skattskyldig för både Norra Branäs och för Persby, likaså 1566.

År 1608 hette ägaren Torkil, och 1610 stod Olof med hustru och piga upptagna liksom Per med hustru, Torkil med hustru och Per med hustru och piga. Byn hade börjat växa.

Flera stora gårdar och några torp har hört till detta hemman. Ur den stora gården Uppgården kom Västgården och enligt uppgift även Framgården och Björsgården.

Vid Laga skiftes framställande av inägorna var Framgården (senare delad i en norra och en södra del) den största gården, och då man räknade den totala arealen var Västgården störst.

De övriga självägande gårdarna vid mitten av 1800-talet var Björsgården, Pellgården, Avänga och Tapperstugan.

Brukspatron Tjeder (Letafors bruk) fanns också med som en mindre delägare och ägde även en femtedel av sätern i Mörttjärnsberget.

I den gamla Uppgården fanns byns enda exportindustri, troligen på 1600-talet. Man bedrev nämligen klensmide och smidde söm och hästskor, som såldes till Norge.

(Torleif Styffe: Det gamla Branäs)

Upp

HUR JAG MINNS BRANÄSGÅRDEN NÄR JAG VÄXTE UPP

av Uno Modén

 

Gårdsvandring från söder till norr


Så här minns jag Brannesgarn när jag växte upp. Jag skall försöka att berätta vem som bodde var och vad gårdarna kallades från Brannhia (en skidbacke) längst i söder till Freskstugga (ett fallfärdigt hus) längst i norr.

 

Södra Branäs

Om vi börjar längst söder i byn är det Sönnä Domärhia. Där bodde Lell-Anners med frun Lena och sonen Gunnar och dennes fru Elin och barnen Bertil och Gunvor med man Ture Pålman. Lell-Anners var byns slaktare. Han hade roliga hyss för sig under slakten.
7 personer.

Sedan går vi byvägen norrut ca 300 meter. Då kommer vi till Nolä Domärhia. Där hade vi Anders och Alma Törnkvist med barnen Agne, Ingegärd, Hugo, Tage, Sven och Mats.
8 personer.

Vi vandrar vidare norrut till Sönnä Lenahia. Där fanns Olof Jansson med fru Paulina. Hon kom till Branäs från Västergötland som lärarinna och gifte sig på senare år med sin skolelev Olof från Lenahia. Denne Olof var kyrkvärd och god man. Paulina var en mycket stressad kvinna. Hon pressade ibland byxor som hade ett pressveck på sidan och ett rakt fram, berättas det.
2 personer.

50 meter norrut ligger Nolä Lenahia. Där bodde Helge och Betty Jonsson samt Helges bror John, som var blind sedan sjuårsåldern och som bodde i föräldrahemmet till sin död. Där bodde även systrarna Lisa och Kerstin. Bröderna Helge och John byggde första radion i Branäs.
5 personer.

Sedan kommer vi till Pellhia, och där minns jag bara Pelle och Betty Dahlin, två syskon som bodde i den stora gården. Pelle var en duktig smed. Han var även knivtillverkare. Betty var sömmerska.
2 personer.

Innan vi går ner från heden, ska vi nämna en stuga på höjden som hette Käringhia. Där bodde Olle Dahlin och Betty, kallad Käringbetty, och sonen Klas. Namnet Käringhia kom förmodligen av att denna Betty var gift.
3 personer.

Efter detta vandrar vi nerför Pellhibacken och på vår vänstra hand har vi Systugga. Dem jag minns var Systu-Ola och Ingeborg Jönsson. Ola var skomakare. På senare tid flyttade Birger Braneby hem från Stöpafors. Vi ungar brukade spela hartsfiol. Det var roligt, för Ola var så arg på detta och han kom ut ibland. Han hade käpp och han följde tråden med käppöglan och försökte få tag på oss. Men då sprang vi.
3 personer.

Nästa gård vi kommer till är Gunnärstugga. När jag var ca 10 år bodde Arvid och Hanna Andersson där med barnen Ada, Ellen, Rune, Erik och Anna-Lena. Där hölls det bönemöten och julgransdanser. Ett stort härligt kök med bänkar på långsidorna fanns det i Gunnärstugga. Den stod på den plats där lifthuset nu är beläget.
8 personer.

Cirka 100 meter norrut låg Stötgarn. Husfader var Johan, kallad Stöt-Johan, som bodde där med hustru Amanda och Amandas syster Hanna, kallad Stöt-Hanna.
Barn: Gert, Kerstin, Anna, Axel, Lilly och Marit.
Stöt-Hanna var skattmästare i Frälsningsarmén och hon var även målarmästare. Jag har många minnen av Hanna. Jag brukade vara med henne och spänna upp papp i taken. Det fanns inga hårda skivor på den tiden. Det kunde hända ibland att hon bommade på nubben och slog sig på tummen. Då brukade hon säga: ”Svär du som får.”
Det hände många gånger att hon kom körande med häst. Hon var då iklädd vadmalsbyxor, stövlar och herrhatt. Man kunde skoja om ifall hon var man eller kvinna. Hennes syster Amanda tjänstgjorde som barnmorska ibland.
8 personer.

Det låg ett gammalt hus där pumphuset nu ligger. Där bodde en gammal gubbe som hette Amund och där var Amundsbacken som vi åkte skidor utför. Vi hade en liten hoppbacke där också.
1 person.

Söder om Branäs Alpinas värmestuga fanns en stuga som kallades Smestugga. Den var öde på senare år, men den var bebodd på 1930- och 1940-talet. Jag tror att Anders och Alma Thörnkvist med barn bodde där en tid, innan de flyttade till Nolä Domärhia.

Sedan går vi till Dahlgrens. Det huset är renoverat. Där fanns Hilmer Dahlgren med hustru Maria.
Barn: Olof, Håkan och Matilda.
Hilmer var försäljare för kläder och tog upp beställningar på frön för sådd i trädgårdslanden.
5 personer.

Så tar vi oss upp mot berget. Där ligger Norstugga, ett stort tvåvåningshus med dithörande lång uthuslänga. Det var fader Norstu-Oskar och fru Ida som härbärgerade där.
Barn: Sigrid, Rut, Astrid, Harald, Torsten, Kalli och Greta.
Oskar spelade fiol när han var på gott humör. Jag var där många gånger på sommaren och hjälpte Oskar med jordbruket. Jag kommer ihåg att han köpte en gitarr till Greta, som var en prydnad för hemmet – gitarren alltså.
9 personer.

Strax norr om Norstugga bodde Skol-Siri. Huset blev senare kallat Saron.
1 person.
I Saron bodde några år även Målar-Markus med fru Kerstin som bodde i Holmberget tidigare.
2 personer.

Sedan vandrar vi ner mot byvägen till Myra som nog har fått namnet efter sitt läge. Det var ganska vattensjukt runt gården. Förmodligen har det varit ett myrkärr där långt tillbaka i tiden. Där bodde Pär och Kerstin Modén.
Barn: Ernst och Johan.
Ernst var gift med Paulina. Johan var ungkarl hela livet. Ernst och Paulinas barn var Kjell, Lisa, Nils, Olle, Rut, Ingemar och Gunnel.
12 personer.

Efter byvägen norrut cirka 50 meter har vi Boa. Där fanns det affär. Det var Henning Nyqvist som öppnade den, efter det att hans svärfar lagt ned verksamheten. Men det var inte så lång tid affären fanns där. Jag tror det var 1932–1936.
Då det blivit bilväg byggde Nyqvist affär i Täppan. Sedan flyttade Arvid och Hanna Andersson till Boa.


Vi tar oss norrut till Ja’l. Där träffar vi Hanna och Anton Olsson.
Barn: Gulli, Elsa och Greta, Märta-Lisa, Nils, Birgit och Henrik.
De tre förstnämnda var redan utflyttade till Stockholm när jag började minnas Ja’l, men kvar fanns de yngre barnen. I tvättstugan på gården bodde Nils-Olle som var Antons far.
Jag minns att Nils hjälpte till med landsvägsbygget. Han hade en stor brun häst och körde fyllning från en sandås söder om Domarheden.
10 personer.

Vi fortsätter norrut och stannar vid Sönnä Avänga. Där bodde Rut och Johan ”Hodahl” Bengtsson och fastrarna Maria Jönsson och Beda Modén. Sedan var det Anders som är son till Rut och Johan.
4 personer.

Uppe på heden väster om Södra Avänga har vi Hyddan. Där bodde Hyddén och Frida. Hyddén hette Olof i förnamn men kallades bara Hyddén. Jag vet inte varför.
Där var barnen bara pojkar: Bror, Sven, Åke, Fritz, Yngve och Karl-Markus.
På övre våningen bodde faster Johanna Modén. Hon flyttade hem från Karlstad på äldre dar. Där hade hon tidigare haft matservering för skolungdomar från Dalby.

 

Norra Branäs

Husbäcken utgör en naturlig gräns mellan hemmanen Sönnä och Nolä Brannäs. Om vi går heden norrut över Husbäcken kommer vi till Johanneshia. Där bodde många olika folk och när jag var liten minns jag att där bodde en kvinna som kallades för Brann-Lina, och en tid en man som hette Hagstrand. Han hjälpte till att snygga till karlar i håret. Han var alltså frisör. Dessutom fanns en man som var konstnär men jag kommer inte ihåg namnet.

Så går vi över byvägen och då kommer vi till Nolä Avänga. Där fanns Paul Modén med fru Inez och barnen Uno (som skriver denna gårdsvandring), Bengt, Tore, Tryggve, Bror och Sigrid.
8 personer.

Efter Nolä Avänga går vi över byvägen österut mot älven. Där på höger hand ligger Fridebôrg. Där bodde Petrus Elfvelin med hustrun Ellen.
Barn: Gun, Lisa och Gertrud.
Petrus sydde bl a kläder till barnen. Detta fick han lära av sin far som var skräddare.
5 personer.


Norr om Frideborg har vi Östbacka. Husfadern minns jag inte, men han hette Ingvald Modén och dog 1929. Hans fru Signe bodde kvar där på Östbacka.
Barn: Bo, Stig, Maj och Erik.
5 personer.

Sedan förflyttar vi oss norr över till Sönnä Framgarn. Den var en låg byggnad i samma stil som Tapperstugga, men den blev ombyggd till ”funkisvilla” år 1938.
I Sönnä Framgarn bodde Elsa och Erik Axelsson med barnen Per (Pelle), Karin, och Olle. Jag tror det var en piga också som hette Emma. Senare föddes dottern Anette.
5 personer.

Så går vi genom grinden till Nolä Framgarn. Där bodde Nils Axel med hustrun Sigrid och dottern Kerstin och drängen Lill-Axel. Efter en tid kom svärsonen Gustav Larsson till familjen.
Två döttrar föddes: Lena och Gunilla.
Det fanns även en hushållerska där som hette Kristin.
8 personer.

Vid Nolä Framgarn fanns en färja till Ordenshuset på östra sidan älven. Nere vid älven fanns också en såg uppsatt.


Längre norrut ligger Pällga’rn. Den ligger cirka 120 meter norr om Nolä Framgarn. Där fanns Pell-Olle Mattsson med fru Maria och barnen Sigrid, Mats, Erland, Elsa och Bengt.
7 personer.
Posten till Nolbrannes fick vi hämta i Pällga’rn ur en låda som fanns i köket.

Därefter går vi fägatan upp till Tapperstugga, ett mycket gammalt hus. Där fanns syskonen Olsson – Sofia och Olle med tillnamnet Tapper-. Där fanns det två drängar, Orvar Dahlström och Gottfrid Källberg.
4 personer.

Björsgarn norr om Tapperstugga stod tom vid den här tiden.

Nu korsar vi byvägen tillbaka mot berget västerut till Ås’n. Där bodde Olof Westling med sin fru Karin, ”Kare”. De hade inga barn men det fanns en adopterad flicka, Anna, från Södra Finnskoga (Urbanusberget).
3 personer.
Efter en tid blev det en stuga uppbyggd till på gården Ås’n, därför att Annas syskon fick flytta ner från Urbanusberget. Emanuel, Anton och Minda hette de.
3 personer.

Norröver på byvägen kommer vi till den äldsta gården i byn, Värsgarn, som gått i arv sedan 1609. Där minns jag fadern Värsgars-Jo, en kort liten gubbe. Jos fru hette Lena. Sedan var det deras barn Pär, Konrad och Verner, dessutom drängen Albert och Britta, som flyttade med sin syster Lena. De kom från Tapperstugga. Första tiden Pär var gift med Helga bodde de i Värsgarn. Pär och Helga hade två barn, Vigor och Helge.
Vigor dog ganska ung. Helge var lika gammal som jag (född 1923) och han dog också ung, 19 år gammal.
Jag tror att det bodde 13 personer i Värsgarn. Det var en förmögen och välbärgad gård.

Det fanns ett sågverk norr om huset, och det låg där Skogsmans stugor ligger.

Längre norrut mot Nolbacka låg Björs-Olastugga mellan Skolhusdal’n och fägatan som går österut mot Björsgarn. Därifrån minns jag Björs-Ola. Hans fru Marit som blev änka hade hand om sin son John. Han var gift med Karin och de hade barnen Märta, Anna-Lisa, Valborg, Siri, UlIa-Britt, Jan-Olov och Inga-Maj.
Jag minns att det var brukligt med logdans vid den gården. Huset blev så dåligt att de som bebodde det flyttade till skolhuset på senare tid.
11 personer.

Sen har vi Nolbacka, men den stugan byggdes på femtiotalet. Det var Henning och Märta Johansson som byggde och flyttade från Nolä Domärhia.

Skolhuset som ligger öster om Nolbacka är samma som jag gick i under hela min skoltid. Det är sig likt som det var då. Det var två lärosalar, en sal i östra delen för småskolan, första och andra klass. Samma lärarinna hade båda klasserna, Hanna Olsson från Ja’l i Branäs. En mycket snäll och duktig lärarinna.
I västra delen av skolhuset var en sal för fyra klasser. En lärare kom från Småland, och han var kvar här uppe i Nordvärmland hela min skoltid. Han hette Carl S. Ernfors. Han var fråntagen undervisningen i träslöjd. Varför vet jag inte.
Den enda gymnastik vi fick utföra var det han kallade pinnkamp. Vi fick ställa upp i två led och springa från staketet vid skolan till byvägen västerut och tillbaka och överlämna en pinne till nästa löpare. Detta kallas nu för stafett, men det visste inte läraren då. Ernfors var en egen person. Jag såg aldrig att han hälsade eller talade med den andra läraren under hela min skolgång.


Om vi tar vägen norröver så låg det en stuga en bit upp i skogen, mitt för skolhuset. Den kallades för Hagen och där bodde Gret-Kare. Hon var släkting till Gret-Olle. Jag tror att Gret-Kare var hjälpreda i Pellgarn när barnen där var små. Hon bodde ensam i stugan.
l person.

Nästa hus i nordlig riktning, uppe på kullen, kallas för Kallestugga och där bodde vad jag minns Kalle-Olle som var byns skomakare, och hans söner Johan och Knut. Där bodde också Anna Källberg med dottern Elsa i några år.
5 personer.

Sedan tar vi oss norr om affären och verkstaden. De byggnaderna fanns inte när jag växte upp. Gretstugga fanns, men den var en mycket liten stuga. Den stod något längre norrut, cirka 30 meter norr om den nya.
Där fanns, minns jag, Gret-Olle med hustrun Ingeborg och barnen Edvard, Gösta, Arvid, Maria, Anna och Greta.
Anna hade en son, Jack, som jobbade åt mig i verkstaden 1952–1970 med några års uppehåll. Han var en duktig arbetare.
Maria fick en dotter Britta som flyttade till Amerika.
10 personer.

Branttôrp är ett gammalt knektboställe och ligger strax söder om bron. Torpet byggdes 1856.
Det var det nordligaste bebodda huset i Branäs under åren
1925–1940.


En backstuga fanns ovanför Branttorp men jag kan inte erinra mig om att det bodde någon där. Vi kallade den stugan för Freskstugga. Det kan tänkas att Anna Källberg kom därifrån, för hon kallades för Fresk-Anna.

 


Lite av varje om Branäs

I Pällga’rn fick vi hämta posten, vi som var barn och bodde i Nolä Brannes. Det var Pell-Olle som rodde eller gick på isen över älven och hämtade postväskan som postbilen kom med från Råda och lämnade av vid det nu rivna Ordenshuset på östra sidan älven.

Olof Westling på Ås’n var en ivrig fiskare. Han gjorde många fisketurer upp till norra Dalarna, Härjedalen, Sörvattnet, Idre och Föskros och han åkte genom Norge. Sedan kom kriget, och då blev tullen vid Långflon stängd, men det blev också stopp for privatbilar att köra. Det var bara taxi som fick olja och däck. Men Olof Westling skickade en skrivelse till länsstyrelsen och begärde tilldelning av olja och däck till sin bil för han kunde intyga att han bidrog till matförsörjning Då fick han åka genom Dalarna och inte genom Norge Jag körde många turer upp till Högvålen och lastade in röd och vit getost, men de var nog inom parentes sagt blandade med komjölk

Jag måste berätta om Gustaf Larsson, Nolä Framgarn, vilken fantastisk människa han var.
Han berättade att han vid åtta års ålder fick börja att köra med häst (s k provryttare) från Likenäs till Edebäck.
Sedan kom det ena efter det andra. Han drev verkstadsrörelse vid Ryanäs i Likenäs. Där tog han emot bilar och cyklar för reparation. Gustaf var också bankkamrer vid Karlstads Sparbank med kontor i Likenäs. Ja, han var fjärdingsman och hade rörfirma och installerade centralvärme i ett tjugotal fastigheter.
Gustav var händig med det mesta. Han var silversmed och träsnidare. Han tillverkade ljusstakar, vilka finns i många hem i Norra Värmland och även på andra orter lite varstans i vårt långa land. Han var ordförande i många vägsamfälligheter och skötte kassörssyssla, ja, allt hann han med.

Det fanns ju ingen bilväg genom Branäs på den här tiden, och förresten inga bilar heller. Det fanns en byväg som gick ifrån Trumbäcken i söder till Branttorp i norr. Namnet Trumbäcken kom till av att det blev en fördämning längst söder i Branäs, för att inte älven skulle dränka gårdarna mot norr, när älven var som störst på vårarna. Det fanns en dammlucka längst söder i bäcken. Denna sattes i bäcken när älven svämmade över år 1916.

Det berättas om att ankring av båten i Nolä Avänga skedde vid trappan som idag finns vid gamla vägen.

Så småningom började folk att skaffa sig bilar. Janne på Klarabäck och far till Helge på Lenahia samt Olof Westling på Ås’n köpte visst en Buick tillsammans. Årsmodell vet jag inte men det var säkert fart på åket. Bilen fanns i garage i Persby. Sedan minns jag att Värsgars-Jo köpte en Ford V8 och sedan kom Westling med förmodligen en Chevrolette. De byggde var sitt garage, det ena på östra sidan vägen och det andra på västra. De var uppsatta strax söder om ordenshuset vid Strandås.

Det fanns ingen annan förbindelse med östra sidan, bara med båt eller färja när man skulle över älven med häst eller annan boskap. Färja fanns vid Trumbäcken och den gick mellan Pärsgarn i Persby och Domärhia. Jag minns att färjan användes när man skulle åka till kvarnen i Likenäs för att få havren mald och på hösten när vi fått tröskat. När vi kom till mjölnaren, Ville Larsson, då fick vi provsmaka ”märjan” av havren. Det var som godis. Sen malde mjölnaren det som blev skrädmjöl.

1934 börjades landsvägsbygget från Tjurbacken (Brannhia) och norrut. Det var som nödhjälpsarbete, kallat AK-arbete De körde sand med häst och kärra från en stor sandås söder om Domärhia. Jag tror det var fyra hästar – Nils på Gärdet, Håkan och Olle Dahlgren och Sven Johansson på Hebäckmon körde fyllning till vägbanken.
Det hände en olycka med dödlig utgång vid vägbygget. Det rasade sand över en arbetare som förolyckades.

Om jag inte missminner mig så blev det brobygge vid Branttorp över älven till Ransby 1936. Jag minns att brobyggarna bodde i en stuga som Oskar Jansson på Mon i Ransby ägde. Det upprättades telegraf i huset sedan.

En gång på hösten var brukligt att vi barn fick ledigt från skolan för att hjälpa till att ta upp potatisen på olika gårdar. Matmödrarna på respektive gård försökte att överglänsa varandra med måltiderna som vi fick att inmundiga.
Vi tvistade om vem som skulle plocka efter vem och vem som grävde upp potatisen. Ibland drog vi sticka.

Stöt-Johan t ex hade ett gärde väster om skolhuset som han åkte till för att göra iordning för sådd. Björs-Ola-John och Henning Johansson visste om att Johan skulle komma och harva. De tänkte uppehålla honom och han var en mycket pratglad herre. Så de pratade hela dagen var sin stund för att växelvis gå in och äta och dricka kaffe. När kvällen kom hade inte Stöt-Johan fått mycket gjort. Han knäppte ur hästen och for hem. Så höll de på i tre dagar.

Min far var på väg norrut med häst och vagn och rätt som det var ryckte hästen till och han fick se att hästen hade ett kulhål i länden. Några dagar senare fick han erfara att Verner i Värsgarn hade skjutit prick på en telefonstolpe. Och tydligen missat.

Stöt-Hanna kom en gång till Frideborg och skulle måla en T-Ford som Petrus på Frideborg ägde. Hon skulle måla med pensel och i logen i uthuset. Hanna målade och just när hon var färdig kom en vindpust med hödamm och hela bilen var förstörd.

Det fanns färjförbindelse mellan västra och östra sidan vid Framgarn till Ordenshuset. Det hände en olycka med den färjan, berättade min mor som var med på färjan. En massa ungdomar skulle över älven och till fest på Ordenshuset och bland dessa var det litet större pojkar som skötte veven, men de märkte inte att det kom både isflak och timmer och lade sig på färjan. Till sist stod färjan på kant och då brast kättingen som färjan gick efter. Min mor berättade att det blev ett så hårt ryck att hennes hårfläta rycktes lös från fastsättningen i nacken. Efter den färden var hon ständigt rädd för båtfärder, både stora och små.
Hur färjfärden avlöpte förtäljer icke historien. Förmodligen lyckligt.

 

Upp