KOMMUNIKATION

Den första bron förde Branäs närmare omvärlden
Tillfartsvägar
Färja
Is och isbroar
AK-arbetare
1916 - året då älven var så stor

 

DEN FÖRSTA BRON FÖRDE BRANÄS NÄRMARE OMVÄRLDEN

Ingenting är sig likt i Branäs sedan Branäsprojektet startade. En nästan utdöd by har fått nytt liv - skog har fällts, hus har rivits och hus har byggts, ojämnheter har jämnats ut, vägsträckningar har ändrats, folk strömmar till, och nya tungomål blandas med det gamla Dalbymålet. Ett helt annat tempo kommer att prägla det tidigare så lugna livet i Branäs.

Men byn har tidigare varit med om en förändring, som hade stor inverkan på det dagliga livet, om och i jämförelsevis blygsam skala. Det var när bron byggdes över Klarälven 1935-36, och Branäs anslöts till det övriga vägnätet i övre Klarälvdalen. Man fick en annan närhet till serviceinrättningar av olika slag i de större byarna på älvens östra strand.

- Det var en väldig förväntan i byn, när vägen blev planerad och stakad, minns Eric Andersson, som var med och körde fyllning, trots att han bara var en yngling vid tiden för brobygget. Det pratades mycket om bron, och det var rena folkvandringen till byggplatsen på kvällarna, där arbetet fortgick i strålkastarsken. Kanske var det pålningen och den stora pålkranen, som tilldrog sig det största intresset.

- Många hade nog hellre sett, att bron hade blivit byggd längre söderut, där de flesta bodde, men platsen var väl vald - där var fast mark, och älven var smal. Fast visst verkade Nord-Branäs lite avsides då.

Upp

TILLFARTSVÄGAR
I samband med brobygget planerades och byggdes en utfart till stora landsvägen liksom 2,5 kilometer långa tillfartsvägar åt båda hållen på västsidan. Detta innebar, att vägen gavs en ny sträckning över åkrarna i Södra Branäs. Eric minns inga protester, vilket annars var vanligt, när man tog av åkermarken. Den tidigare vägen gick närmare bergsfoten över Domarheden och Lenaheden och vidare ner framför Systugan.

- Vägen och bron ansågs tydligen så viktiga, att ingen protesterade, menar Eric.

Ja, nog måste bron ha varit en välsignelse för det tidigare nästan väglösa folket på västra sidan av älven. Byarna låg ganska isolerade och hade förbindelse med varandra på dåliga kärrvägar eller stigar, och till post, bank, sjukhus och kyrka tog man sig med roddbåt eller färja.

De flesta gårdarna hade egen roddbåt för lättare trafik, och när ungdomarna skulle på fotboll eller dans, staplade de cyklarna längst fram i båten och for över. De fick då se till, att de kom tillbaka med båten samtidigt, och det var inte alltid så lätt efter en lördagskväll på parken.

Upp

FÄRJA
För den något tyngre trafiken fanns det en färja från Södra Branäs till Persby. Färjan var fästad i en kätting, som löpte tvärs över älven. och från färjan kunde man veva sig över. Det var alltså ingen speciell färjkarl, som skötte färjan, utan de olika gårdarna var delägare, och den som behövde färjan skötte den själv. Speciella svårigheter var det, då det flöt för mycket virke i älven. Detta kunde då lägga sig på färjan, så det uppstod risk för kantring.

- Det hände en gång, att en karl, Birger Andersson från Gunnarstugan, blev tvungen att släppa lös hästen, som han hade på färjan. Men Gerda Magnusson i Persby på andra sidan fick se, att det höll på att gå galet, så hon skyndade sig att hugga av kättingen och det hela redde upp sig, berättar Eric.

Någon sällsynt gång hände det, att man tog bilar på färjan över till Branäs, men man hade nu inte så stort bruk för dem på de dåliga vägarna där.

Upp

IS OCH ISBROAR
Vintertid var det enklare. Då hade man is att gå eller köra över på, men då var det desto svårare vår och höst, när isen varken bar eller brast.

- På hösten gjordes någon gång isbroar av landisarna, och på våren gjorde vi broar av timret på älven. Det gick till så, att vi förstärkte den försvagade isen med virke, men detta var förstås i högsta grad ett provisorium, som till nöds dög att gå på.

Upp

AK-ARBETARE
Under den korta byggtiden levde Branäs upp, och i många hem kunde man förstärka kassan genom att erbjuda mathållning eller husrum till de många AK-arbetarna, som kom från olika delar av landet.

- Jo, visst levde byn upp, när främlingarna kom, minns Eric. Det var förresten ganska märkligt, att man tog in så många utifrån, samtidigt som folk från våra trakter åkte ända ner till Småland på arbete. De av byns folk som fick arbete, var de som hade hästar.

- Betalningen var dålig. Jag vill minnas, att de betalade 80 öre i timmen för häst och karl. Men förtjänsterna blev bättre, när det blev ackord och man fick betalt per kubikmeter körd fyllningsmassa.

- Så småningom stod bron klar, och året var 1936. Året därpå blev den provbelastad, och Branäs hade fått en smidig koppling till yttervärlden.

En pampig invigning blev det. Den förrättades av själva landshövdingen, skalden Karlstam läste en invigningsdikt, och det var bara att köra.

Branäsbron under uppbyggnadsskedet 1935-36. Det var Tekniska Byggnadsbyrån i Stockholm som åtog sig bygget, och entreprenadsumman var 120 000 kronor. Tekniskt beskrivs bron som en tvåleds bågbro utan dragband i ett spann med vertikala hängstag. Vid grundläggningen för landfästen är det pålat tio meter med träpålar. Den totala brolängden är 95,5 meter med 84 meters fri spännvidd.

(Torleif Styffe: Det gamla Branäs)

Upp

 

ÄLVEN

"1916 - ÅRET DÅ ÄLVEN VAR SÅ STOR"

Liksom folket i de andra byarna vid Klarälvens stränder har Branäsborna fått bittra erfarenheter av vad älvens vattenmassor kan ställa till. Vårfloden 1916 var kanske den värsta som drabbat dalen, och förödelsen blev stor.
1959 var ett annat år, då den annars så beskedliga älven inte gick att känna igen.

Domböckerna har en del att berätta om översvämningar i äldre tider. År 1701 råkade Södra Branäs särskilt illa ut, då "en del av åkerjorden alldeles utbröt, och väl tre tunnland odugliggjordes".
I domboken från 1708 beskrivs hur Norra Branäs fick lida stor skada "av Storälven och av bergsfloden". Kvarnen man hade vid Vingan ett stycke norr om byn flöt bort, och en ny fick sättas upp.
Forskaren Lars Bäckvall har skrivit om en vårflod, troligen den 1708, då vattnet lade en hel aln grus över en åker i Norra Branäs.
För att i görligaste mån hindra älven från att breda ut sig över den odlade marken har man i Södra Branäs, där det är mest låglänt, byggt en vall mot älven. Den har säkert gjort viss nytta, men 1916 bröt vattenmassorna vallen mitt emot Systugan, och en väldig virvel uppstod. Denna grävde ur ett stort hål i marken, och stora mängder sand fördes ut över åkrarna. Två likadana gropar i marken fanns redan tidigare längre söderut, och förmodligen har åtminstone en av dem bildats på samma sätt vid den översvämning, som ställde till så stor förödelse 1701.
Alla dessa tre gropar blev igenfyllda vid markarbetena, då den stora fritidsanläggningen började byggas i slutet av 1980-talet.
Vallen förstärktes efter vårfloden 1916, och i dess södra ände, vid Trumbäcken, byggde man en liten damm med lucka, som kunde skjutas för.

1916. Längst till vänster Stötgården, längst till höger Avänga.


1916 nådde Klarälvens vatten i stort sett fram till bergets fot, och på gården Boa, där huset står lågt, gick vattnet ända upp på fönstren. För att ta sig fram mellan husen fick man använda båt, de få dagar det var som värst.
Så fick man göra också 1959, det andra stora översvämningsåret i sen tid. De äldre mindes 1916, och fruktade att de skulle få uppleva samma sak igen, men den här gången stannade älven på en lite lägre nivå. I Boa nådde vattnet golvnivån - man kunde se, hur det blänkte mellan golvspringorna, innan vattnet vände tillbaka.
Fast det året ligger så nära i tiden, att de flesta minns den vårfloden, är det ändå 1916 man talar om än i dag som ett referensår, "året då älven var så stor".

Groparna, efter Eric Anderssons skiss.
Groparnas djup var uppskattningsvis fem meter, men de bör ha varit djupare från början.

Upp