Källa: TELLANDER, ERIK, Ur: Så här var det - jaggu mäj!, 1998

Kaffelank

På Stranna som överallt i vårt land var kaffe från början en lyxvara. Jag minns att mamma på köksspisen rostade gråvitt råkaffe i kaffebrännern av svart järnplåt. En vev genom locket förde en vinge runt efter brännarbottnen för att inte bönorna skulle förbrännas och bli svarta. Då doftade det verkligen nyrostat kaffe!

Det dracks bara lank, svagt, dåligt kaffe. Överallt samma lank. Folk ville inte ha starkt kaffe för det blev man sjuk av, fick ont i magen och sov dåligt, sades det. Verkliga skälet var förstås att kaffet var dyrt.

Rostat kaffe fanns nog att köpa mot slutet av tjugetalet. Men inte malet. Koopra hade en stor handdriven kaffekvarn fastskruvad på disken, och den fick kunden låna gratis. Nästan alla hade annars en liten, ibland halvdan kaffekvarn i köksskåpet. Spikgårdens stora kvarn av brunt trä med bönskål av svart järn hade sin plats i köksskåpets sneda del. En Petter-Per-innovation?

På hyllan ovanför stod den runda plåtburken med rostade bönor, Koopras Gröna cirkeln. Bruna cirkeln var en lite billigare sort. Guldcirkeln var rena lyxen. Malet kaffe förvarades i en liten fyrkantig plåtburk med gångjärnslock, grönmålad med exotiska blommor och apdjur i färger. Det var nog en före detta theburk. Te stavades The (mina två farbröder i USA hette Thelander).

Att mala kaffe var rogivande. Mamma satt med kvarnen i förklädsknäet och drog veven i rätt tempo med huvudet lite på sned. Knasterljudet var sövande, entonigt. Och doften fyllde varje tum i det stora lantgårdsköket. Mamma tänkte nog djupsinniga tankar när hon malde kaffe och såg rent av snällare ut än vanligt.

Någon enda gång fick jag förtroendet men pappa såg jag inte mala kaffe. Mamma, som annars inte var sen att be pappa om handräckning, hördes aldrig be om hjälp med kaffemalning! Hon ville nog själv meditera en stund med kaffekvarnen. Det var hon värd! Men hon liksom unnade också mig att njuta!

I Spikgården dracks egentligen riktigt gott kaffe bara när det kom gäster. Pappa tålde inte kaffe för sin dåliga mage och drack för det mesta silverte - varmt vatten med lite grädde och socker. Och mamma va int nôa kaffekäring och kokade kaffe åt sig själv först när hon blev mycket gammal. Och hade fått pensionspengar.

På tjugetalet drack gamla människor kaffe på bit å fat. Till smörgås och "doppa" drack däremot alla ur koppen. Mamma och pappa drack aldrig på fat. Det var inte fint.

Visst såg det lustigt ut när folk satt med kaffekoppen i höger hand, fatet med hett kaffe i vänster, blåsande och sörplande. Var kaffet alldeles nykokt röhett å kokt på bjärkve, kunde denna procedur ta tid. De försökte prata men förmodligen var kaffe för gott, så ackoderinga kom liksom av sig. Det var besvärligt med koppen som de inte ville ställa ifrån sig på bordet för det kunde ju bli en kaffering på duken. Det talades därför om fyrkantiga kaffekoppar för att slippa ringarna på bordduken.Var inte det lustigt, så säg?

Kaffekoppen hölls som sagt alltid kvar i högerhanden utom i sätra där den sattes på den inte alltid riktigt nyskurade bordskivan av grå, ohyvlade bräder. Var det grovdoppa till kaffet, tog de gamla först en bit toppsocker i munnen, sög in en slurk kaffe och spottade sedan sockerbiten - ner i koppen! Sockret var lyx.

I skogsarbetet dracks lankkaffe till maten, andra drycker hade man inte. I kojan var kaffelanket bottenfruset i kokaren när huggaren kom hem om kvällen. Om det inte varit riktigt svinkallt om dagen tog han en kopp av issörjan. Det var iskaffe, det! Ibland ur kokarlocket eller ur pipen. Att dricka iskallt kaffe på tom mage krävde järnhälsa. Och svartplåtmage.

Jag vågar påstå att om en skogsarbetare av den äldre stammen tillfrågats vad han kunde avstå ur matsäcken, så inte var det kaffet. Han avstod från något annat. Men givetvis inte från fläsk, salt och mjöl till kolbullan. I kojan krävdes kolbulla, snus och kaffe!

Vi sjöng "kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker". Det är möjligen samma inställning i dag och det dricks mycket kaffe i svenska hem. Mest i hela världen, säger någon. Men alla brygger numera sitt kaffe. Det är tragiskt! I min fritidskoja kokas kaffe över den öppna elden på äkta kallkällvatten! Det är gott, smakar "riktigt kaffe", säger de som förstår sig på. Jag nästan tror att förritidens dyra kaffe var av allra högsta kvalitet. Det kändes då i alla fall så. Är kaffet för billigt i dag? Vad säger "Löfberg i Solstaskrapan"?


Källa: TELLANDER, ERIK, Ur: Så här var det - jaggu mäj!, 1998